(¯`·._.·*~Förlossning~*·.

~Förlossning~

Så här gick det till när jag föddes...*stackars mamma*

På fredagen 6/6 storstädade Thomas och jag så det skulle vara fint tills bebbe tittade ut..
Om 2 veckor ungefär trodde jag..
Ja, jag vet att Bf var redan på måndag, men alla säger att först föderskor går över tiden..
Putsade fönster, duschade blommor och fixade till spjälsängen. Thomas passade på att ta ett kort på mig och magen, plufsig nähä..!
Hade fått vätska i både fingrar, fötter och ansikte så man var ju inte så jättesnygg..

Klockan var ca 23:00 och vi planerade fortsätta vår städ dan efter. Vi spelade lite schack, och Thomas tog en öl.
Hade lite molande mensvärk så jag tog en alvedon och vi gick och lade oss strax före 00:00.

Hade legat i sängen 10 min när jag känner att det rinner lite. Gick iväg på toa och såg till min fasa att det var blodblandad vätska som sipprade ut.
Min första tanke var att jag hade fått mens????
Chocken var total när jag insåg att förlossningen hade börjat.

-THOMAS!! JAG BLÖDER" Skrek jag ifrån badrummet..
han rusade in och såg ungefär lika dum ut som jag kände mig. Vi stod där och kollade på varandra en stund.
Sen ringde Thomas till förlossningen som ville att vi skulle åka in för en koll.
Jag hade inte alls räknat med det, utan trodde att dom skulle säga att jag skulle vila hemma tills värkarna hade kommit igång.
Kom ju oxå på att Thomas hade druckit en öl, så jag var inte glad alls.
Första gången han tar en öl på ett halvår så går vattnet.. Skickade ett SMS till mamma ock skrev att jag skulle åka in.
Vi packade ihop resten av BB-väskan som naturligtvis inte var klar.. Tog med mig vanliga trosor (trodde jag) hade lyckats packa ner alla stringtrosor istället..(upptäckte det på BB)
Vi kom till förlossningen runt 01:00. Fick väga mig (60kg), ta blodtryck, och sen skulle jag ligga i 20 min med CTG.
Efter 40min låg jag fortfarande med CTG.. Efter en timme ringde jag på klockan och undrade var dom hade tagit vägen??
Bm kom in och sa att jag skulle få träffa doktorn snart. Kl blev 03:00 och in kommer en annan BM som säger att jag ska få komma till undersökningsrummet.
Schysst..Inte speciellt kul att ligga där och glo.
Blev överflyttad till undersökningsrummet. "Nu kommer doktorn om några minuter" säger BM..

Kl 04:00 har fortfarande ingen Doktor dykt upp..
Jag ringde igen på klockan och hörde efter hur lång tid det skulle ta. Runt 04:30 rusar Bm in i rummet och säger att NU kommer doktorn, så skynda dig ock klä av dig??
Kastade av mig kläderna och slänger(!) mig upp i gyn stolen.
Thomas ställer sig givetvis mitt framför och jag frågar om han kanske kan stå bredvid istället?
BM blir förbannad på Thomas och ber honom gå ut ur rummet om han inte kan stå bredvid istället?!
Ingen doktor kommer och hon slänger en handuk över mig.. "så du inte känner dig så utlämnad"...
Efter en stund kommer äntligen doktorn i skepnad av en ung bitter finska.. Hennes första diagnos var att jag hade kissat på mig?!
Tror hon verkligen jag skulle åkt in om jag pissat på mig?! *suck*
Dessutom blödde jag ju??
Efter mycket om och men tar hon ett ultraljud och allt ser bra ut. Bebis nedåt och fixerad!
När hon gyn undersöker mig så rinner det ut fostervatten... Doktorn försvann ut igen och jag fick ett gäng bindor av BM och tid för igångsättning på måndag om inget hade hänt till dess.
Men hon sa att jag troligtvis skulle vara tillbaka på förlossningen rätt snabbt trodde hon..

På vägen hem började värkarna. Skickade ett SMS till mamma att jag hade kommit hem igen. Vi gick och lade oss men det var svårt att sova.
Värkarna kom ganska sällan, men jag var rätt nojig och låg vaken och sov väl nån timme ungefär. Klev upp vid nio på morgonen.

Stackars Thomas fick storstäda själv den dan.. Vi skulle ju ha fortsatt med vår storstäd men jag kunde ju inte göra så mycket..
Värkarna blev värre och värre... På eftermiddagen så lagade Thomas en fläskgryta till oss.
(efter mina instruktioner från soffan)
Kunde knappt få i mig någonting för det gjorde för ont för att äta. Plus att bebbe sparkade upp maten kändes det som.
Tog en dusch runt nio på kvällen och gick och lade mig i sängen. Värkarna började bli olidliga och min mamma tyckte jag skulle åka upp. Tyckte ändå att det var bättre att ligga hemma.
Kl 22:00 var Thomas äntligen färdig med disk, städ & golvtorkning...

Vi vilade bägge två och Thomas somnade efter en stund.
Jag försökte sova mellan värkarna och lyckades faktiskt rätt bra! Ringde till förlosningen runt 23:00 och hörde hur jag skulle göra.
Värkarna var fortfarande oregelbundna. Ibland kom dom med 3-4 minuters mellan rum ibland 10 min?!

Klockan halv ett på natten gjorde det så ont att jag knappt stod ut. Ringde till förlossningen och sa att jag skulle åka in.
Skickade ju SMS till mamma och sa att hon snart skulle bli mormor!!
Vägen ner till bilen? Ajajaj!!
Fick luta mig mot alla staket jag såg, för jag kunde knappt gå. För att inte tala om bilresan dit..
"Hur fan kör du" skrek jag till Thomas..
Varje litet gupp + värkar kändes som f*n.. Såg verkligen fram emot att få komma till sjukhuset och få smärtlindring.....

I entren stod en personal & rökte och låste upp åt oss. Vi ringde på klockan till förlossningen och dörren öppnades av en rätt störig tjej.
"hur kom ni in"? Vad det första hon sa..
Ehh, genom dörren?!
"Har du värkar"? "Nej, jag står böjd ändå"???
Blev inskickad i ett undersökningsrum. Hon bad mig ställa mig på vågen. Jag började bli lätt irriterad för jag hade ju vägt mig för ett dygn sen??
Jag lade mig ner på sängen för jag hade för ont för att stå. Mitt i en värk kommer hon med tempen..?
Tack och lov försvann hon rätt fort och BM som jag träffat på natten innan kom in istället.
Inte för att hon var den trevligaste jag mött men det kändes ändå bra att jag redan kände henne.
Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 4cm. Blev inskriven och order om att ta en dusch.

Men först: Lavemanget!
Undersköterskan kom in med nätbrallor,jättebinda, handdukar, duschmunstycke, och en sjukhusskjorta. Fick lägga mig på sidan och fick mitt lavemang.
Frågade hur lång tid det skulle ta innan det verkade och hon sa att det skulle ta en stund. Hon han knappt ut ur rummet när jag kände att jag MÅSTE på toa..
Och det FORT!!
Såg jättekul ut antar jag för Thomas skrattade när jag ålade ner från sängen och rultade in mot toan. Satt där med värsta värkarna och dålig i magen.
Thomas knackade på och frågade hur det gick..?!

Efter en kvart var jag väl klar och tog mig en dusch. Hade så ont att jag inte kunde stå rakt och höll på att frysa ihjäl.
Klädde på mig nätbrallor och skjorta och blev äntligen inskickad i rummet där jag trodde vår bebbe skulle födas.

Nu gjorde det riktigt ont.. frågade om smärtlindring men det enda jag skulle kunna få var EDA:n vilket jag verkligen inte ville ha.
Istället fick jag ett glas jordgubbssaft av undersköterskan... CTG-kurva kopplades oxå in.
Bm kom in med jämna mellanrum och kollade till mig. Fick in ett gåbord som hon tänkte att jag skulle ut och gå(?) i korridoren med.
Yeh right.. hade så ont att jag inte kom ur sängen. Började kräkas i omgångar och Thomas sprang och hämtade skålar..

Kl 03:30 kom Bm in och hojtade: "här ska födas barn!" "Så här kan du inte ligga"
Så hon stack hål på hinnorna och vattnet forsade ut i sängen.. Hade jag inte ont innan så fick jag ju nu..
Undersköterskan och Thomas släpade in mig i duschen och där stod jag och kände det som om slutet var nära.
Under tiden bäddade BM rent i sängen..Efter det kopplades en skalpelektrod på bebben. BM sa att huvudet låg väldigt långt ner och jag minns att jag undrade om hon hade känt om bebben hade hår.. Kl 04:00 fick jag lustgas. Det var väl placebo i min mask för jag kände ingenting!!
Fick order om att upp och gå igen.. Nej, det går ju inte när jag inte kan stå på benen? Så jag låg på sida i sängen och höll i mig i sänggaveln.

Vid 05:00 tiden kom BM in och kände hur mycket jag hade öppnat mig.
6 cm.. Jag hade så ont nu att det kändes som om slutet var nära..(igen)
Hon fortsatte mässa om EDA:n, något annat kunde jag inte få enligt henne. Dessutom fick jag inte ligga på sidan längre utan skulle sitta(!) upp i sängen.
Så fort hon hade gått ut så vände jag mig tillbaka igen..
Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad Thomas gjorde för något under dom timmar jag hade legat där, för jag ville bara ha det mörkt och tyst runt omkring mig. kan inte ens minnas att han var i rummet..?

Kl 05:45 kom BM in igen *suck*, hon skruvade upp lustgasen lite och sa att jag var tvungen att andas i masken hela tiden.
Ehh, men det hjälper ju inte? Jag slet tag i masken och den lossade från fästet. Låg där med en munstycke i näven..?
"Den jävla masken har gått sönder" sa jag (skrek kanske?) BM kopplade ihop slangarna och sa: "Ja, jag har lagat den jävla masken nu"

När hon hade gått så låg jag och funderade lite på vad jag skulle göra.
Funderade faktiskt på att hoppa ut genom fönstret för det gjorde jävulskt ont hela tiden. Det var nog enda gången jag småskrattade lite för mig själv, kom ju på att förlossningen låg på nedre botten,
och ingen vad jag vet har dött av att hoppa ½ meter?!
Dessutom var det ogenomförbart att ens ta sig till fönstret..

Till slut bestämde jag mig för att ta EDA:n trots att jag var rädd för div biverkningar typ förlamad..
Ett hårt slag i bakhuvudet hade även gått bra det med :)
Tyckte iallafall att det skulle vara bättre att sitta i rullstol hela livet än att ha så här ont en sekund till.
Jag bad Thomas ringa efter BM och hon ringde efter narkosläkarna. Det tog väl en kvart ungefär innan dom kom.

2 grönklädda människor dök upp och hade med sig div utrustning, EKG bla annat.
Dropp fick jag oxå för att jag inte skulle få blodtrycksfall. Jag minns inte riktigt hur själva bedövningen gick till men jag tror jag fick nån spruta innan dom satte EDA:n?
Sen skulle jag ligga blixtstilla hoprullad som en boll medans dom satte bedövingen..Haha Ja, det var ju inte lätt att ligga som en boll när man såg ut som Mumintrollet :)
Jag fick ju givetvis många värkar under tiden doktorn rotade i ryggen så det tog ett tag innan allt var klart.

Det skulle ta en kvart sa dom innan det verkade och alla blev inte helt smärtfria. Det tog iallafall inte många minuter förrens det onda var helt borta!
Gud vad skönt det var!
Det kändes verkligen ingenting längre! BM sa att hon skulle gå av sitt pass och lovade att kolla i boken vad jag fått för någonting sen.
Jag somnade strax efter hon hade gått och vaknade till då och då av att dom kom in och kollade CTG-kurvan.
Runt 08:00 hade mina värkar avstannat så dom satte in värkstimulerande dropp.

Doktorn kom in vid 09:00 ungefär prata lite och undersökte mig.
Jag var nu bara öppen endast 4-5cm och det hade gått tillbaka från 6 cm...
Dom kopplade på mer värkstimulerande dropp och efter en kvart ungefär så började hjärtljuden på bebben galloppera. Droppet kopplades ur och jag fick prova att ligga i div olika ställningar. Fortfarande var hjärtljuden inte bra dom sjönk, gallopperade om vart annat.
Vid 10:30 så kommer doktorn in igen och hon undersöker mig på nytt. Inget speciellt hade hänt förutom att bebben har krypit upp ur förlossningskanalen...
Doktor besutade om akutsnitt och frågade om det kändes ok för mig.
Jag började gråta av lättnad att jag skulle slippa ligga där och plågas mer.. Doktorn ringde till OP och förberedde dom på ett akutsnitt.
Thomas såg jättechockad ut och samlade snabbt ihop våra saker.
Sen gick allt väldigt snabbt.
Jag flyttades över till en annan säng, fick kateter, en Bricanylspruta så värkarna skulle avta sen var det full rulle upp till OP.

~~Akutsnittet~~

Efter att ha åkt i full rulle genom div hissar & korridorer så var vi framme..
Jag började bli rejält rädd för att bli opererad speciellt när jag såg att någon bakom drog en kuvös, och det gjorde inte saken bättre när jag hälsade på OP-sköterskan..
En kille som såg ut att kunna vara medlem i Hells Angels.. Stort skägg massor av örhängen fast jättetrevlig visade det sig :) OP-rummet var det ljusaste rum jag någonsin sett.
Inte ens i solen är det så ljust.
Hälsade på div människor därinne, det var rätt många i rummet.
Barnläkaren var oxå på plats. Jag fick byta säng igen till OP-sängen.
Den var rätt obehaglig, man är ju tvungen att ligga lite lutad på sidan så att det inte ska trycka mot stora kroppspulsådern.

Jag blev kopplad till EKG igen och fick penicillinspruta, spruta mot blodpropp, Inderal, Morfin, syrgas blodtrycksmätare & pulsmätare i örat tror jag det var + att dom fyllde på med mer ryggbedövning.
Dom hissade upp ett stort skynke framför magen så jag inte skulle se något.
Alla mina smycken åkte av: fotkedja, örhängen & halsband..
Jag började må illa av medicinerna jag fått och det var nära att jag kräktes. Plötsligt kom jag att tänka på Thomas och undrade var han hade tagit vägen?
Jag frågade var han var och dom sa att han satt bakom mig.
Jag sneglade bakåt och Thomas satt i OP-kläder lutad över någon apparat och var helt vit i ansiktet..

Magen tvättades rent och dom nöp mig tydligen rätt ordentligt för att kolla om bedövningen hade tagit men jag kände ingenting. Dom började operera och doktorn sa att det kunde kännas lite obehagligt då dom flyttade undan musklerna i magen.
Ja, verkligen.. Det kändes som om jag skulle ramla av den lutande OP-sängen..
Jag var rejält flumig av alla mediciner så allt var lite luddigt.
Plötsligt hör jag en bebis skrika..
Jag hör någon säga Grattis och dom visar mig den sötaste lilla bebbe jag någonsin sett!! Såå liten, söt och jättearg inlindad i en liten grön filt!
Dom höll upp honom framför mig och jag frågade var det var för kön.. senare sa Thomas att dom hade sagt: Grattis till en liten pojke :)
Doktorn gick iväg och undersökte min lilla Mumla :)
Thomas fick ju såklart oxå följa med!
Efter en stund kom dom tillbaka med min lilla plutt och jag fick ha honom på bröstet, eller halsen blev det väl snarare.
Han låg där hos mig och var jättearg och skrek!
Jag var kopplad till så mycket slangar så jag kunde knappt röra honom. Efter en stund tog dom med sig honom eftersom jag skulle till uppvakningen.
Dom sydde klart och sen blev jag ner rullad till uppvakningen.

Där fick jag ligga med min syrgas och fick blodtrycksmätare som pumpade varannan minut kändes det som. Sköterskan kom och kollade till mig lite då och då. Jag var jättetörstig men fick ingenting att dricka :( Efter nån timme fick jag ca ½ dl vatten..
Jag tyckte det var riktigt tråkigt att ligga där och titta och frågade hur länge jag skulle få vara kvar. Doktorn kom förbi tittade till i min Journal och sa att jag skulle vara kvar en halvtimme till.
Som tur var kom Thomas, bebben och en barnsköterska & hälsade på!
När sköterskan sa att jag hade besök trodde jag först i mitt förvirrade sinne att min mamma hade kommit.. Bebin låg i sjukhusets barnvagn och jag tyckte att Thomas hade varit snabb som hunnit hem redan och hämtat vår.. Vår såg ju inte alls ut så där ju, men just då trodde jag att det var våran.
Jag fick hålla min lilla Mumla som var så liten och varm och mjuk.
Min lilla Mumla :) Han hade sjukhusets kläder och en liten strumpa på huvudet! Sköterskan sa att jag skulle försöka amma men han ville inte ha utan somnade på min tutte :)
Jag blev utskriven från uppvaket och fick komma upp till avd 96D.
Där blev vi kvar i 5 dagar sen fick vi äntligen åka hem!

Vår son Marius Mio Maximilian föddes den:
8 Juni 2003
Kl 11:14
3160g
50cm
Huvudomfång 33cm
Apgar 9-10-10
Helt perfekt och världens sötaste & busigaste lilla Mumla!